Jag funderar över varför så många bloggare verkar vara så olyckliga. För några dagar sedan tog jag och strötittade på ganska många bloggar.
Merparten av dem hade en negativ ton.
Jag försökte se bloggarnas ålder. Mellan kanske 25 år och uppåt det är då det märks. Ju äldre desto ledsammare.
För de yngre leker väl livet fortfarande. Runt 30 - 40 kommer tydligen någon form av kris. Skilsmässor, ungarna flyttar hemifrån o s v.

Men det är väl så att bloggen är till för att få lätta sitt hjärta förstår jag. Många säger : jag vill skriva av mig. Det är ju psykologiskt riktigt, vet jag.
Men en tanke slog mig, många människor är olyckliga. Det i sig är ju tråkigt för dem själva och indirekt för samhället.

Nu är nog inte min lilla koll statistiskt säkerställd, som tur är, men jag känner ute i samhället bland vänner o s v att kraven på jobbet, i samhället och dylikt nästan knäcker folk. Stressen och alla krav förminskar livskvaliteten.

Har man någon gång i livet gått igenom någon typ av kris är jag övertygad om att det stärker personen i fråga. Men förutsättningen är man går ur krisen med positivt resultat.
Då tackar man livet varje morgon och är tacksam för att barn, barnbarn, vänner och bekanta som finns i sin närhet och uppskattar en för den man är. Synd bara att det måste till ett elände (i någon form) innan jag har full livsglädje.

I dag åkte svärfar (91 år) till Sthlm.

Dottern, alltså min fru, åkte med. Gubben är gammal men klarar sig jättebra själv. Men än då, kändes säkert bra att få ressällskap.

Så nu sitter jag här och väntar. Närå, det kommer nog att gå bra. Som ett älskat sällskap har jag vovven som för närvarande undrar varför inte matte kommer hem snart. Brukar vara så någon dag när någon av oss är borta.

Dax för en promenad i solen och i kväll blir det att vattna rabatterna.

Skall bli regn tydligen till helgen. Typiskt när de som jobbar har lite ledigt.