Tänk vad vi människor bryr sig om åldern. En del, kan jag tycka är åldersfixerade. Varför?

En sak är säker att vi blir äldre för var dag som vi får leva.
Man pratar om olika kriser i livet. 40 års krisen, är väl den som jag mest har hört talas om. Kanske också när man skall fylla 30. Till skillnad mot när man var 12 och sedan skulle fylla 13. Det längtade man till. Att bli tonåring, på väg att bli vuxen.
Eller är det så att detta fenomen har förändrats med den allmänna förändringen i årtiondena ??

Är det här med tanken på åldrandet något som skiljer sig mellan killar och tjejer? Jag vet faktiskt inte.
Personligen har jag aldrig  brytt mig om ålder så mycket.
Det enda är väl om åldersskillnaden blir för stor.  På jobbet t. ex. Om merparten av kollegorna är runt 40 - 60 år och en ny kraft kommer på 25 så tror jag att spannet där emellan är för stort.  Jag tror att 25 åringen inte finner någon gemenskap med arbetskamraterna och vise versa.

Ta också ett förhållande som sambo eller som gifta där den ena är 25 och den andra är 50. Kan det funka ?  Det borde vara så att parternas intressen  skiljer sig på grund av åldersskillnaden.
Men ordspråket “ lika barn leka bäst” kanske kan överföras i denna fundering.

Att trögheten kommer med åldrandet, så är det bara. Vi tänker snabbare som unga och har andra utgångspunkter för vårt ställningstagande i frågor.

Men varför är så många rädda för att åldras ? Ja, att få en kris för att man blir äldre tycker jag nog är att ta i. Livet har så mycket att ge för ung som gammal, det gäller bara att ta vara på tillfällen och acceptera sin ålder.