Alla skall vara feminister i dag. Varför det ?

Räcker det inte att vara människa av det kön man är född till ?

Hela den här debatten och frukterna av den är lite snedvriden. Varför inte ta det i rätt ordning.

Självklart är jag feminist sa Göra Persson på sin tid. Då efter en lång marsch, av just den frågan.

Behövs det ett feministiskt politiskt parti när alla partier är feministiska ? Feministiskt initiativ i alla ära, men varför ?

Hela den här diskussionen och frukten av den måste starta från noll.

Alla människor skall värderas lika. Alla ska ha samma möjligheter. Att pojkar och flickor är biologiskt olika är ju en förutsättning liksom. Därför behöver man väl inte värdera könen olika.

Traditionen, om vi nu skall kalla det så, är bruten sen lång tid tillbaka. Utvecklingen har trotts allt gått framåt. Jag tror att utvecklingen, faktiskt i Sverige i alla fall, har gått snabbare en själva utvecklingen i vårt sätt att se på saken.

Jag tror att den biologiska genen att mamman skall vårda och sköta det nyfödda barnet inte går att lagstifta om.

Pappamånad i all ära.

Men hur många män är hemma med sina barn. Vem är hemma när barnen är sjuka och måste vara hemma från skolan. Någon säger säkert, jo den som tjänar minst får vara hemma. Så är det, men tänk om båda tjänade lika. Jag tror att det skulle se lika ut då, mamman skulle procentuellt sätt vara mest hemma ändå.

Den gamla tanken att mannen drar in stålarna och kvinnan sköter hemmet är död för länge sedan men lever fortfarande kvar, fastän kvinnan i dag tjänar egna pengar.

Jag skrev att man måste börja från noll både i ord och handling. Jag tror faktiskt det är en nödvändighet för att få systemet på plats.

Vi fostrar våra barn olika beroende av kön. Varför det ?

Vi sätter på olika färger på våra små bebisars kläder. Varför det ?

Vi ger olika sorters leksaker beroende av kön. Varför det ?

Skulle den lilla gossen leka med dockor. Varför får han inte det ? Motsvarande om flickan skulle leka med bilar.

Vill dottern bli bilmekaniker, brandman eller något annat ”manligt” så är hon manhaftig eller blivit pojkflicka. 

Vi har nu mer vant oss vid att se kvinnliga poliser, präster, bussförare, taxi chaufförer o s v. Men tänk vilka rabalder det var en gång i begynnelsen.

Läste att det var under 1950 talet som kvinnor började använda byxor. Jo, det är sant. Det är tydligen inte äldre.

Tänk om vi bara hade haft en mall att födas till människa och därifrån ha samma utgångsläge. Vi måste dit. Vi måste börja i rätt ände.

Lika lön för lika arbete. Hur länge har jag inte hört det ? Svårt ? Tydligen mycket svårt. Männen är rädda för lönedumpning. Jo, det är också sant.

Men det här med det nedärvda då ? Kvinnor är mer omhändertagande och vårdande.

Det får bli en nöt att knäcka för kommande generationer. Men jag hejar på dom redan nu och troligen senare också från någon molntapp. För upp ska jag.

Bilden nedan  Bislopskällare, Ivö.

FREDAG.

Frukostmöte.

En ganska trevlig form för ett möte på jobbet. Alla, förhoppningsvis, utsövda och alerta. Vi testade det under flera år på mitt arbete, men kallade det då morgonbön.

Konceptet har anamads i Simrishamn där man ordnar frukostmöten vid hamnplan 08.30 under Juli månad. Det serveras fil med jordgubbar, kaffe och kaka.

Detta jippo är inne på sitt tolfte år tydligen. En riktigt trevlig tillställning. Kända och kanske lite mindre kända föreläsare har engagerats under åren.

I går bestämde frun att vi skulle på frukostmöte i dag på morgonen.

Gustav Fridolin, före detta riksdagsmannen för Miljöpartiet skulle kåsera.

Sagt och gjort, vi åkte dit. En lite mulen morgon var det, men solen skulle komma fram, så hade frun bestämt.

-Om det blir regn så är det på Grand sa hon, som ett litet försvar för att vädret skulle inte stå i vägen för lyssnarplats på mötet. Grand är en liten biografsalong inte långt från hamnplanen.

Väl framme kom solen med sina varma strålar. Solen behövdes verkligen för det var faktiskt lite svalt i blåsten på hamnplanen.

Så började han att prata, Gustav Fridolin. Miljö, ekonomi, en värld i förvandling, ja mycket fick han med på en timme.

Jag skall inte kommentera vad han sa, men kan konstatera att Miljöpartiet har säkert gått miste om en ung, dynamisk kraft på 26 år ung. Synd kanske att han slutade med politiken. Men säkert bra för den skola som han numera undervisar i.

brukar det väl heta.

Så sant så. Just nu är det rosornas tid men en och annan klöver får också plats.

Visst finns det många smultronställen.

Ett för mig är Ystad.

Ystad skulle definitivt klara sig utan Walander, men nu finns han, eller gör han inte? Gör det samma, finns han så är det bra att han finns här i Ystad. Han smälter in liksom i miljön här i den lilla stadsbilden.

Har ni möjligen aldrig varit här, så kom hit. Har ni varit här, kom hit igen. Ystad har så mycket av allt.

Fina gamla hus, ett kloster, en mycket vacker kyrka, Maria kyrkan, en djurpark. En underbar badstrand på gångavstånd från stadskärnan.

Här kommer några bilder, håll till godo.

Under en lektion sa kormästaren, skulle du vilja ”prya” i Operans kör under en tid. Jag trodde han skojade.

Han ville att jag skulle få lite Operadamm på mig, som han sa. Detta var ett undantag mer än en regel, lät han mig förstå, att prya med operakören.

Så där stod jag då vid personalingången och väntade på Kormästaren, min sånglärare, som jag inledde min berättelse med.

Vi gick in och en helt ny värld öppnade sig även om det för ögat bara var en vanlig ganska trist korridor.

Jag tittade mig omkring som en Alice i underlandet. Ögonen kunde när som helst hoppa ut.

Koristerna hade en speciell övningslokal. Där skulle jag få vara under några veckor och öva med dessa proffs.

När jag skulle gå in och ut från övningsrummet så hände det att jag hälsade artigt på dåtidens storheter. Jonny Blanc, Britt Marie Aruhn, Ingvar Wicksell, Rolf Jupiter, Kerstin Dellert, Ragnar Ulfung m fl, m fl.

Sagt o gjort. Flera repetitioner i Operahuset var jag med om. Två föreställningar, La Bohème och Tosca blev det.

Inte undra på att jag älskar Giacomo Puccinis musik.

I dessa uppsättningar är det i vissa scener mycket folk på scenen. I den stora klungan var jag med.

På något sett var min saga fullbordad. Vilken upplevelse att överhuvud taget få bara stå på Operans scengolv.

Jag fick då höra bland koristerna att det här kan man inte leva på. Vissa var brevbärare, vissa delade ut morgontidningar, vissa jobbade inom vården med olika vak o s v.

Senare skulle det bli andra förutsättningar även för körsångare men också andra krav.

Här stod jag nu i 20 årsåldern och visste inte riktigt vilken fot jag egentligen skulle stå på.

För att gå vidare hade jag kommit till ett vägval.

Valet blev av många orsaker inte sångens vingar som levebröd.

Har jag någon gång ångrat eller varit bitter på att sångarbanan slutade som pryo. Egentligen inte. Jag hade under flera år glädje av min sång som glad amatör i olika körer och som solist, även om kostnaderna översteg med råge intäkterna efter sju år av betalda lektioner.

Tiden som jag nu har berättat om har varit en oerhört spännande tid i mitt liv.

Jag fick träffa olika typer av konstnärer, sångare och artister.

För att inte tala om otaliga gånger här i Sverige och Italien under en tioårsperiod då jag jobbade för Alfa Romeo i Sverige. Företaget ordnade soaréer tillsammans med Italienska Ambassaden. Där fick jag sjunga vid flera tillfällen.

När jag sjöng O sole Mio eller Torna a Surriento, så tyckte Italienarna att jag hade så perfekt Neapolitanskt uttal. De skulle bara veta att jag inte begrep ett enda ord vad jag sjöng om.

Jag lärde mig aldrig Italienska.

Men jag hade sett när de stora elefanterna hade dansat och gjorde lika dant, med mimiken, rörelserna och mycket lidelse.

Ja just det, språk skulle man också studera och lära sig.

Hade mina stämband klarat en karriär som sångare?

Hade jag haft tålamod med alla studier som erfordrades?

Jag vet faktiskt inte.

Men vad jag vet är att jag snuddat vid sångaryrket och vet vilket oerhört arbete det ligger bakom varje stämma.

Hårt arbete och hela tiden tänka på två små muskler i halsen som heter stämband. Inte bli kall, inte bli för varm, luftfuktighet, inte för mycket av det å det. Hela tiden vara på sin vakt.

Händer det något med de små musklerna, så är det kört.

Jag tycker att mitt liv efter 23 årsåldern blev lyckat det också. Fast med helt andra saker. Men fanken vet, Italienska bilar, Italienska människor är som små operor och nära till sång, hela tiden.

Jag har från jag fyllde 23 år jobbat inom bilbranschen, haft arbetsuppgifter som tilltalat mig.

Äktenskap, sedan kom barnen och nu sedan 17 år tillbaka så kom det första barnbarnet. Vad kan man egentligen mer begära av livet och det är inte slut ännu.

Eller varför inte som Mario Cavaradossi sjunger i tredje akten i Operan Tosca : È lucevan le stelle,

Sången till livet. Jag såg stjärnorna lysa.

Nå, hur var det nu med det Ragnar Ulfung hade sagt, ”Kjoltyger som blir fuktiga”. Ja, jo så blev det nog, men det är en helt annan historia. Kanske, nån gång, det också kommer på pränt, vem vet.

Sånglektionerna gjorde jag naturligtvis på min fritid. Dagarna gick åt för skolarbete.

Du måste ha ett yrke, sa föräldrarna.

-Men sången då, sa jag lite uppgivet. Jag förstod kanske inte då vilket enormt arbete, vilka uppoffringar som det skulle föra med sig för mig och dom. För att inte tala om den ekonomiska delen.

Militärtjänsten stod för dörren, 12 månader på P10 i Strängnäs blev det.

”I gevär”, sjöng/skrek jag ut minns jag speciellt vid ett tillfälle.

Kaptenen kom fram å sa :

-Han har ju röst

-Ja, kapten, sa jag

Det skulle bli lite soaréer på regementet vid två tillfällen under min tid i Strängnäs.

Jag blev tillfrågad om jag ville sjunga, så blev det. Lite av luckans kändis blev jag, vilket var ganska kul.

Till Havs och Land du välsignade, repades in med militärmusiken. En trubadur på uppgång hade hyrts in vid ett av tillfällena nämligen Mats Paulsson. Han med ”Visa vid vindens ängar”. Vi höll kontakten ett tag efter lumpen, men med tiden ebbade det ut.

Kormästaren på Operan bodde norr om Sthlm som i och för sig låg bättre till för mig.

Han tyckte att jag gjorde framsteg.

-Har du inga som helst möjligheter att fortsätta med det här, sa han och menade den ekonomiska biten.

-Jag är nog rädd för att det blir svårt, kontrade jag.

Han ordnade så jag fick engagemang i olika kyrkor i Sthlm med omgivningar. Begravningar och vigslar skulle ibland ha solosång. Jag fick också jobb av olika begravningsentreprenörer.

Jag var i Finland och sjöng hos kommunens vänort där. Jag var på turné, för första och sista gången på sångens vingar.

Sista delen i morgon för den som vill.

 

Så äntligen kom regnet, det första sedan midsommar.

HÄRLIGT.