Vad har jag då att säga om Sthlm nu som turist och inte som boende i staden. Det var i och för sig många år sedan jag bodde i själva stadskärnan. Men Sthlm förr och nu går inte att jämföra.

Den stad som jag känner från skoltiden och ungdomsåren finns inte mer.

Den senare tiden bodde jag i förorten, som så många andra gjorde.

Vad har då förändrats. Mycket, av naturliga skäl. Staden förändras med årtiondena som alla samhällen gör. Men på något underligt vis så behåller man skönheten av stan. Troligen beroende på att Stockholm är staden där sött och salt vatten möts. En promenad längs Karlbergskanalen från Karlberg mot Stadshuset är verkligen vackert.

Den här gången kom vi till stan med tåg. På något underligt vis gillar jag Sthlms Central. Myller av folk förvisso, men folket ska någonstans hela tiden, jobbet, ut på resa, med T banan, eller kanske ingenstans.

Många har nog sin värmande tillflyktsort till Centralen. Polisen och vakter av olika slag har nog fullt upp att mota ut hemlösa människor. Stan har utan tvekan blivit hårdare för människor utan husrum.

Hötorget med sina stånd var verkligen en syn så här års. Massor av blommor, massor av svamp. Kommersen var som vanligt livlig och säljarna skrek ut sina erbjudanden bara man närmade sig stånden.

Sthlm mina drömmars stad, förblir en dröm. Om jag längtar tillbaka ? Nä, inte ett dugg. Den stad jag växte upp i finns inte längre. Staden är en stor svällande myrstack av människor som springer och knuffas i T banan, efter bussar och pendeltåg, även om nästa kommer om 3 minuter. Stressen tar överhand i vardagen, men det vackra tar ingen från henne ”staden mellan broarna, Mälardrottningen”, eller vad vi nu kallar Stockholm.

Fortsättning följer.