Väl framme i London/Paddington installerade vi oss på Royal Eagle Hotel för tre nätter. Hotellet låg mycket bra till vid Paddington station. Ett bra mellanklasshotell med ett flott namn. Här ingick en kontinental frukost i priset, så English Breakfast fick vänta några dagar.

Vi hade laddat våra Oyster card med ganska många pund så vi kunde utnyttja tunnelbana och bussar nästan obegränsat. Oystercard är som våra Jojo kort som vi har här med Skånetrafiken. Utnyttjar man inte hela insatsen på kortet så löser man in det på flygplatsen och får kontanter. Ett mycket bra system.

Nu hade vi tre hela dagar på oss i London. Förbokat hade vi gjort med vårt teaterbesök, Madame Tussauds och London eye. Äntligen skulle jag få gå på dom evenemang som vi missade förra gången p g a för långa köer.

London eye var en fantastisk upplevelse. Snacka om att ha hela London för sina fötter. Sikten var bra just den här dagen också, vilket gjorde hela grejen.

Madam Tussauds var också en attraktion som samlar mängder med folk. Det förstår jag efter besöket. Tänk att stå bredvid Hitler, Morgan Freeman, Seen Connery, Helen Mirren med flera, med flera. Vissa av ”dockorna” hajade man verkligen till av då man såg dom. Var dom verkliga eller.... ?

Tre dagar går fort i en jättestor stad. Tänk än då, här bor lika många som i hela Sverige. Det som slår mig är att alla offentliga platser, bussar, tunnelbana, toaletter o s v är så rena. Inget nedskräpat. Så var det för övrigt på alla de platser vi besökte på hela vår resa.

Stor skillnad mot vår yttre miljö. Då vi kom hem till tågstationen hemma såg den ut som en soppstation. Undrar varför? Är vi Svenskar så skitaktiga?

Så var det dax att ta tåget från Paddington till Plymoth, en tågresa på 3,5 timmar, leta reda på biluthyrningsfirman för att hämta bilen och köra mot Newquay i Cornwall.

Forts. följer nästa vecka. Nu tar husbilen oss till Ivön, det är ju rena sommaren ute. Bäst att passa på, man vet inte hur länge det håller i sig.

Vi hörs.  

Vi kom till London/Heathrow via Köpenhamn/Kastrup. Två stora flygplatser. Kastrup har jag varit på tidigare men aldrig Heathrow. Den sistnämnda blev en mindre chock. Kan en flygplats verkligen vara så stor? Uppenbarligen!

Vi hade god tid på oss både på in och utresan. Som tur var, höll jag på att säga, för att gå långt det fick vi verkligen göra för att komma på rätt flyg.

Säkerhetskontrollen är hög på båda flygplatserna. För mig som flyger så sällan numera blev det en upplevelse som andra tidigare bara har berättat för mig om. Av med skorna, bort med kavaj, livrem och Gud vet vad. Tur att man inte tappade byxorna, hur skulle det sett ut? Där stod vi då, män som kvinnor, avklädda och utlämnade för säkerhetsvakternas granskade ögon.

”Men det är för min och andra resenärers säkerhet”, sa jag till mig själv och till min fru, som tyckte att situationen var en aning påträngande.

Döm om min förvåning, frun fastnade i säkerhetskontrollen. På grund av en vattenflaska, visade det sig några minuter senare. Å inte hade vi läst tillräckligt noggrant om att bl a vattenflaskor inte får medtagas genom kontrollen. Ack ja, man lär så länge man lever.

Flygresorna gick bra. Min olust för flygningar försvann när jag väl satt där som en sardin i en burk. Jag vet, att flyga är säkert men bekvämt vet i f.n Men jag kände aldrig någon olust där jag satt emellan min fru och en läsande tuggummituggande tonårstjej som verkade som hon inte gjort något annat än att flyga, på väg till London. 

Väl framme på Heathrow stod våra reskamrater i ankomsthallen och väntade. De hade kommit från Arlanda tjugo minuter tidigare.

Mötet blev som alltid kärvänligt och damerna skulle direkt ha en ”  a cup of tea ” i baren, vi män tog kaffe, en latte för säkerhets skull. Bäst att starta lugnt.

Därefter var det dax att fixa fram ett Oysterkort. Ett kort som laddas med £ och sedan var det bara att ta tunnelbanan till London.

Forts. följer.