Vi saktade ned farten vid Ödeshög för att äta lunch. Väl inne i restaurangen så åt vi ”dagens”, raggmunk med fläsk. Rejäl och god husmanskost.

Jag passade på att ringa till hundvakten för att höra hur vovvarna mådde och informera henne att vi var på väg för att hämta dom.

-Allt är bara bra, fick jag till svar. Så brukar det alltid låta, i och för sig, då jag ringer. Vovvarna älskar att vara hos sin uppfödare och de känner sig som hemma där också. Även om de blir jätteglada när vi kommer och hämtar dom.

Vi var på väg hem efter några dagar i vänners lag och kryssning med glada människor som haft en jättetrevlig båtfärd.

Vi fortsatte vår resa mot Skåneland. I höjd med Markaryd ringer telefonen.

Vår hundvakt var på tråden. Hugo hade blivit akut sjuk med blödningar från ena örat. Hon hade med pilens fart kört honom till veterinären som konstaterade en stor knuta vid trumhinnan som spruckit och blodet bara forsade och de kunde inte få stopp på det.

Jag kontaktade då veterinären som jag känner sedan tidigare. Hon informerade mig om situationen och oddset att han skulle överleva var små. En tumör hade upptäckts och det var den som delvis hade spruckit och flera små knutor fanns också.

Min fru och jag stod inför ett faktum. Vi beslöt att Hugo skulle inte behöva lida utan han skulle få somna in lugnt och värdigt.

Snacka om att den glädje som vi hade i våra kroppar efter kryssningen förbyttes i tragedi.

De återstående milen till Trelleborg blev allt annat än roliga.

Vi hämtade Hampus och körde till veterinären. Frågan var nu, hur skulle Hampus reagera utan Hugo?

Vi tog farväl av Hugo som låg på en mjuk och fin filt i ett rum. Han låg ju bara och sov! Den känslan går inte att beskriva i ord när vi såg honom.

Detta hände i Måndags. Än så länge märker vi inget speciellt med Hampus. Men jag undrar ändå vad han har för

tankar ?

Hugo lilla, du är med oss för alltid.